Händelsen med vår finaste Charlie...<3
Charlie trampade alltså in en spik i strålen, givetvis ringde vi vet..
Och vi skulle alltså bara dra ut spiken och hålla tryck för att det skulle sluta blöda, det skulle tydligen sluta efter ett tag och kunde sedan vara öm lite efter. Fine tänkte vi, man lyssnar ju på en vetrinär.. Gick kanske 5 dagar, han blev verkligen inte bättre. Det börja man tänker på som hästägare är ju givetvis hovböld, så jag ringde ut hovslagaren.. Han tyckte det såg extremt illa ut. Han tog ju i stort sett ingen belastning på vf, i det benet. Han hittade tyvärr ingen hovböld, men skodde honom fram med heltäckande sulor. Han tyckte vi skulle ringa björn (vet) och sätta honom på penicilin. Ringde dagen efter men fick givetvis inget svar då han var på bollnäs och jobbade hela dagen. Ringde dagen efter igen, samma visa, inget svar. Dagen efter det fick jag äntligen svar. Och det fanns inget annat än att hästen skulle in på kliniken NU och då fick vi även reda på att hästar som fått spiktramp ska sättas på antibiotika på en gång+ en extra stelkramp spruta. Låter ju väldigt rimlig, för så är det ju för oss människor, men vem litar inte på en vetrinär? Aja. Väl inne på kliniken så tyckte Björn inte det såg ljust ut. Men efter mkt mkt om och men så hittade han en liten hov böld väldigt långt upp mot trakten och in mot strålen. Han gav honom smärtstillande i hela hoven vf och höll rent. När allt va klart så bestämdes det att han måste stå kvar några dagar för att det skulle hållas skött och under uppsikt.Björn berättade även att efter all smärtstillande han fått så skulle hältan vara betydligt bättre. Vi åkte iallafall hem och han stog nöjd i sin box han fick och tuggade på sitt hö. Dagen efter kommer telefon samtalet ingen vill ha. Han hade inte svarat ett dugg på smärtstillande eller bedövningen. Det var bara att åka raka vägen till ultuna på en gång. Minns en idag hur jäkla stort problemet var att leda honom ut till transporten & lasta honom. han bokstavligen hoppade på 3 ben. Väl framme på Ultuna mötte Chris upp oss, en kanon trevlig vet, även kirurg. Han berättade för oss att detta med Charlie var ett väldigt allvarlig fall och han måste opererad på en gång. vi lämnade honom och även denna gång fann han sig vid att sova borta och tuggade nöjt på sitt hö när vi åkte. Personalen där lovade att hålla oss uppdaterad, hellre för mkt en för litet. Kirurgen berättade även att det var ett otroligt stort ingrepp och att det var 50 & 50 om det skulle gå bra eller ej. Men om operationen gick som den ska skulle han få komma hem mellan 10-14 dagar.
Fick telefon samtalet om att operationen hade gått bra, dem hade fått ut infektionen som satt i hoven & börjat gått mot hovleden. Nu kunde dem inte göra mer, nu var det upp till honom om hur han svarade på medicinerna och antibiotikan.. Dem lovade att höra av sig 3 dagar efter, vi skulle få beskedet om hur det skulle bli och hur han hade svarat. Det blev måndag, dem hörde av sig. Operations såren hade läkt alldeles för dåligt för att se om det var för dem eller infektionen han var halt. Vi bestämde för att höras av 2 dagar efter. Den dagen fick vi inget svar, inget som hörde av sig. Jag bestämde mig för att åka för att hälsa på honom, väl framme var vi inte välkommen in. Då han låg på operations avdelningen, infektions risker och blablabla.. Men efter mkt om och men fick jag hälsa på honom. Han såg faktiskt relativt pigg ut, men fortfarande lika halt :/
Jag pratade en än gång med personalen och dem skrev till och med upp i journalen att dem skulle kontakta oss dagen efter.. Dagen efter fick vi inte heller något telefonsamtal, så jag bestämde mig för att ringa försäkrnings bolaget för att höra hur jag skulle gå till väga. VI skulle alltså pressa dem och sätta press på dem. Dagen efter ringde dem, berättade att han inte hade svarat ett dugg på behandligen. Fanns ett endaste försök till att göra, ge honom dubbeldos på allt. Så han fick helgen på sig och ett absolut sista försök. Dubbeldoserna gjorde honom extremt trött och han fick något slags former av hjärtklappningar och hög puls. Men benet svarade inte ett dugg.. På måndag kom det dära telefonsamtalet INGEN hästägare vill ha.. det fanns inget mer att göra. Det var upp till oss nu.. Att låta honom stå där och ha ont, fortsätta gå på behandling som han inte tar emot eller låta honom somna in för gott.. Jag minns att mitt hjärta stannade när pappa ringde och berättade. För mig var det en självklarhet trots att tårarna sprutade, jag knappt kunde andas. Dagen där på var det bara att packa in i bilen och åka till Ultuna för att ta farväl av sin bästa vän. Väl framme på plats blev vi åter igen bemött av den underbara kirurgen Chris. Han berättade att dem hade gjort en till undersökning, gått in med kameror och massa. Infektionen hade gått så långt att den hade gått ut i hela hans vänstra ben, i senor och leder. Hans kropp hade sakt ifrån och orkade inte mer, det var just därför han inte hade tagit emot alla mediciner. Han tyckte även att vi var helt fantastiska så som vi kämpat för denna prins, att vi verkligen skulle veta att vi hade gjort allt för honom och att vi gjorde det absolut bästa för honom. Han berättade även Att han absolut inte skulle behöv känn något. Han skulle bara få sova,men att sova föralltid..
Han visade oss vägen till honom, sa att vi fick ta hur mkt tid vi ville med honom..
Även att lill prinsen kände igen sin matte.. Han var så jävla söt, helt otroligt. När jag grät stöttade han mig, genom att puffla på mig, pussa/naffsa på min munn & näsa. Tror han kände på sig att något var på gång. Man såg på honom hur helt färdig kroppen var, men huvet såklart. Huvet ville så himla mkt mkt mer en vad kroppen klarade av. Han var så go och skulle vara med hela tiden, man kunde inte lämna honom en sekund, han skulle ha All uppmärksamhet, fick han den inte så tog han den. Han fick massa massa massa godis, pussa och mys. Minns hur svårt det var att ta steget, att bestämma att nu går vi, nu åker vi. Jag vill egentligen stanna hur länge som helst och aldrig låta dig gå. Men jag valde att lämna dig när jag fick det bästa slutet. du var som gladast och hade orken.
Måste säga att det är bland dem jobbigaste stunderna i mitt liv. Men jag tror jag gjorde det som var absolut bäst för dig, för det ville jag iallafall. Nu ska du aldrig mer behöv känna smärta.. Mina tankar finns hela tiden hos dig & mitt hjärta det har du!! Sov så gott min vackraste & finaste & bästaste ponny♥
R.I.P
Land Cruiser (charlie)
16/11-11
Vill även tacka all underbara människor som stöttar och hjälpt mig/oss under denna tid, ni är obeskrivliga...♥
Världens bästa och finaste Charlie!<3
Det är ju inte direkt första gången något i samband med Moa har varit med i ponnysanning, så att det skrevs om detta är absolut inte konstigt.
du får nog ta och förklara dig lite bättre, varför inte stå för vem du är?
Alltså, vad har hänt med bloggvärlden..
Är det någon trend att klanka ner på folk för att dom inte står för vem dom är?
Bloggvärlden har rent ut sagt blivit löjlig..
Man ska kunna ta emot kritik (inte för att det var kritik i detta fallet, men för övrigt) från vem som helst, även om det är anonymt eller inte.
Vad har jag att ge dig? Enbart ett namn, som kommer vara totalt okänt för dig. E-mail har jag ingen egen, då jag och min man har gemensam, blogg/webbsida har jag inte heller. Så ett namn skulle vara till en sån stor hjälp, för att jag ska kunna stå för vem jag är?
Det jag menade tidigare var, att du skrev på din facebook-sida (som för övrigt var lätt att hitta, och den är inte direkt dold heller), att det var sjukt hur allt spred sig fort, och då länkade du till ponnysannings inlägg om dig. Det är inte så konstigt, eftersom Moa har skickat in en hel del till dem, som även har publicerats i deras blogg. Då har hon ju förmodligen även skickat med sin bloggadress, och dom som har ponnysanning följer då möjligtvis hennes blogg, såg inlägget som du skrev om din häst, och tyckte att det var hemskt, så dom därför ville skriva om det.
Inte ett dugg konstigt enligt mig..
Ha det bra
för det första visste jag inte ens att Moa hade skickat in något till ponnysanning?! för det andra kan enbart bara mina vänner kolla min fecebook, alltså måste du vara vän med mig? Jag skriver inte för att sprida detta om min hemska händelse med min ponny. Jag skriver för att undvika frågor och svara var och en. Absolut att jag tar kritik, men isåfall vill jag veta från vem, det bror ju givetvis var det är för kritik. Som i detta fall håller jag faktiskt med dig att jag inte är behov av något namn.
Tack dsm :)
Då ber jag dig att kolla upp dina sekretessinställningar på facebook, för kontot jag var inne på, var varken vän med dig, eller hade några gemensamma vänner där.
Förstår dig, att du inte gjorde det för att sprida händelsen. Är oerhört jobbigt när folk frågar om något känsligt hela tiden, och att behöva svara. Bra och starkt gjort av dig att du skrivit hela händelsen, för att folk ska få klart för sig, och förstå, vad det var som hände.
Ta hand om dig och dina fina hästar. :-)
oj, det måste jag, trodde jag hade ställt in det så! Tack för på pekningen! :) Ja, det är bland det värsta jag har vart med om. underlättar mkt nu när människor har fått ett "hum" av händelsen och slutar frågat massa frågor och detaljer.
Tack snälla!! :')
